Guldpalmsbelönat mästerverk efter Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman om en utdöende adelssläkt på 1860-talets Sicilien. Visconti briljerar med kameraåkningar, dialog och rytmiskt spel, och Burt Lancaster, Alain Delon och Claudia Cardinale överträffar sig själva. Den timslånga balen är en av filmhistoriens mest berömda sekvenser.

”[...] Visconti tillåter sig att se både på de dömda drömmarna om evigt liv och ett ståndaktigt samhällssätt som på framtida frihetsförhoppningar från samma distans. Ty den prosa som han tecknar med sin kamera lånar sin stil och sitt innehåll efter huvudpersonens biografiska anteckningar. Den kunskap, som fursten av Salina besitter och förmedlar och som förenar lika mycket sorg som glädje, ger filmen dess karaktär. [...]

Dekoren är landmärke för furstefamiljens rörelsefrihet. Man lever isolerad från yttervärlden, på samma sätt som Pupe i Il lavoro [Viscontis avsnitt i episodfilmen Boccaccio ’70, 1962] eller Livia i Senso [Sinnenas rus, 1954], utan möjlighet att inpassa sig i nya tankesätt. Familjen är örikets suveräner men den kan inte nå något samband med sammanhang utanför slottsgemaken. En resa till staden avslöjar deras utlämnade hjälplöshet. Den ende som utan att förlora sin värdighet kan umgås utanför palatsets skyddande väggar är fursten, men även om han inte känner något främlingskap till den vildvuxna naturen, känner han skuggorna sänka sig hotfullt. När han i en av

filmens nyckelscener samtalar med Don Ciccio under ett jakt- parti, sjunger landskapet om sol och frihet, men ljuset är grymt bländande och de båda männen har sökt skydd i ett mörker som tecknas som en oas. [...]

Leoparden kulminerar i en balafton. Det drygt tre timmar långa verket använder sin sista tredjedel till ett kärleksfullt farväl av en döende livshållning. Till tonerna av en opublicerad vals av Verdi framtonar Visconti sitt avsked fyllt av saknad och skönhet. Tancredi, som förstått att bryta en väg av frihet för sig själv och Italien, dansar ut med sin älskade Angelica, medan fursten i avskildhet betraktar porträttet av sin egen likvaka. En av filmens mest meningsfyllda bilder visar oss fursten ensam i en dörr- öppning. Han är den ende som klart ser brytningen mellan det aktivt unga och det passivt föråldrade och som skulle kunna ta ställning, om han inte kände sig lika dragen till som bedragen av båda lägren. [...]”

Stig Björkman i Chaplin, november 1963

Leoparden visas i samarbete med Cinemateket och Svenska filminstitutet.