I dokumentären G - 21 scener från Gottsunda porträtterar Loran Batti sin uppväxtort Gottsunda. Han slits mellan strävan att flytta iväg och lojaliteten till sina barndomsvänner som lever gängrelaterade liv. Filmen är Lorans avsked till Gottsunda, men att slutföra filmen i en vänskapskrets där han inte längre hör hemma sätter hans känsla av tillhörighet och identitet på prov.

Om Loran Batti:

Loran Batti är regissör och manusföfattare baserad i Göteborg. Loran har studerat dokumentärfilm på Öland Folkhögskola och dramatik på Biskops- Arnö. Han har blivit belönad med Svenska Filminstitutets Wildcard-pris för G - 21 scener från Gottsunda, den första dokumentärfilmare som någonsin tilldelats priset. Loran skriver också för scen och arbetar just nu på texter till bland annat Riksteatern. 2021 medverkade han i Nordic Film Lab, ett exklusivt labb för talangfulla filmskapare från de nordiska länderna anordnat från Göteborg Filmfestival.

Regissörens ord om filmen:

Jag är trött på att ingenting skapas av oss för oss. Antingen porträtterar någon vit vår verklighet eller så är det en svartskalle som i grund och botten inte är ett riktigt gatubarn. Och den individen gör då filmen för den svenska publiken. Vi är inte ens en del av den svenska befolkningen eller samhället förstår ni? Är inte vi människor? Varför ska allting vridas och vändas till den vita publiken? Folk sitter och fucking porträtterar vår verklighet och vi känner att det inte är äkta. Vart är respekten för oss? Det är mitt folk som skjuts till döds, det är mitt folk som åker in och ut från kåken, det är mitt folk som står inför en systematiskt gentrifiering, det är mina kusiner och släktingar som skickas tillbaka till kriget i mellanöstern, det är vi som drabbas av SDs politik. Sen ska folk sitta och utnyttja vår utsatthet för konstens skull? Komma åt det där “exotiska”... Fuck that.
 

Media skriver enbart om mord och kriminalitet när det kommer till förorten, uppfattningen av oss har blivit mörk. Det folket dock inte får ta del av är dom vackra bitarna, där mångfalden nästan ses som en välsignelse. Jag vill tro på gemenskapen men också på människan. Vi är inte som svenskarna och kommer aldrig bli det för vi har växt upp med andra förutsättningar. Vi är alla födda med våra traditioner från hemlandet och blivit lärda att applicera dom till det Sverige vi lever i. Ingen förstår sig på oss, den andra generationens svartskallar. Varken föräldrarna eller svenskarna. Därför vill jag göra denna film, jag vill uppvisa förorten som media och andra filmskapare inte gjort. Meningen är inte att fördöma eller försköna, utan att berätta hela sanningen. Jag vill även göra en film som är från förorten till förorten, där folket kan känna igen sig själva. Kan jag få några gangsters att känna lite ångest eller få barn att tänka på andra vägar så är jag nöjd. Eller få förortsbarn att bli stolta över det arv som alltid kommer att följa dom.
 

Jag vill visa vad svensk film går för. Habibi det här är min värld. Skillnaden mellan mig och andra filmskapare från förorten är att dom är en gäst i den värld de vill porträttera. G har varit min värld sen dag ett.