Att angöra en brygga är en av de svenskaste filmer som finns, en odödlig komedi om en kräftskiva där segelbåten med spriten ska lägga till vid holmen med kräftorna. Utan att använda motorn.

Kaos härskar. Katie Rolfsen simmar med en tvättlina mellan tänderna, Birgitta Andersson räddar båten med en korv och Monica Zetterlund ska stjäla en eka genom en rififi-kupp där ett gökur och en sill måste aktiveras i exakt rätt ögonblick. Hans Alfredsons eldfängda skärgårdskuf höjer bössan så fort någon rör sig, men resten av männen är sämre utrustade. Lars Ekborg är en fjant i seglarblazer, Hatte Furuhagen är bara intresserad av hur han ser ut, Gösta Ekman kan inte stå upp utan att ramla och stackars Tage Danielsson förstår aldrig vad som händer. Kvinnorna får inte en skråma medan männen slår halvt ihjäl sig. Och till sist är nära att slå ihjäl varandra. "HÅLL KÄFTEN OM MINA BYXOR" vrålar en hysterisk Ekborg till Furuhagen, som mobbat honom med "Du har ju dambyxor" en gång för mycket.

Tampar tappas, linor lossnar – alla försök att hålla fast vid något är förgäves. Blir ens kläder blöta kan man till och med bli av med sin identitet. Till slut ligger båten så långt ut att själva språket bryter samman. När ingen hör vad man ropar gör man tecken (Herr Garbo är på bi-i-i-i-o-o-o), men inga budskap går fram. Och ingen förstår ett ord av vad den Hollywood-besatta fiskaren Garbo säger, utom Monica Zetterlund. Hon är den enda som kan översätta hans haranger, och hon gör det riktad mot oss i publiken: "Herr Garbo säger…"

Alfredson och Danielsson leker med allt de sett på bio. Att angöra en brygga – full av parodier på hårdkokta thrillers och fåniga folklustspel, laddade västerns och spralliga nya vågen-verk – är en stumfilmskomedi i ljudfilmstappning. Tjugotalets omsorgsfullt koreograferade farser, där skämten går ut på att folk får tunga saker i huvudet och allt går sönder, är fulla av snillrika uppfinningar och djärva trick.

Att angöra en brygga visas i samarbete med Cinemateket och Svenska filminstitutet.