Efter de betydande framgångarna med Bröderna Mozart återvände Suzanne Osten till själva iscensättningen som kreativ spelplats, från prövningarna på operan till en filmstudio upptagen med blodig skräck i Livsfarlig film (1988). Manuset skrev hon återigen tillsammans med Niklas Rådström och Etienne Glaser.

Just Glaser – Ostens följeslagare (och något av hennes alter ego) – återkom också i regissörsrollen, här som den framstående judiske skräckfilmsmakaren Emil Frankentein, en Chaplin-figur som befinner sig på tvärs med omgivningen. En dag framför en nyhetssändning på tv förfäras han över världens tillstånd – en räcka av bränder, explosioner och människors utsatthet. Han brister i gråt och bestämmer sig för att göra en film om verkliga individers lidande och skräck, en dokumentär om de flyktingar som håller sig gömda i ett underjordiskt lager.

Men i en filmfabrik som driver exploateringen till ständigt nya höjder faller hans förslag illa ut. Emil har svårt att bli att tagen på allvar i en miljö där de galna upptågen och de blodiga sticken avlöser varandra tätare än skratten hinner landa. Allra svårast har han att övertyga chefen Menaden (Stina Ekblad) och manusförfattaren Görel Kay (Agneta Ekmanner), en duo som driver företaget med järnhand och producerar allt grövre bilder utan nämnvärd handling. Emil är däremot på jakt efter inte bara efter en plot, utan också en handling som i betydelsen moraliskt ställningstagande.

Med utgångspunkt i verklighetens aggressiva flyktingdebatt ville Suzanne Osten i Livsfarlig film diskutera våld och eskapism i gränslandet mellan fiktiv och verklig skräck. Hon öser ur en filmhistorisk källa av inspirationer, från stumfilmsestetik till Terry Gilliams absurditeter i Brazil. Därtill adderar hon med psykoanalys och en rad mytologiska motiv.