I dagens Belgien uppstår en oövervinnerlig vänskap mellan en ung pojke och en tonårsflicka som har rest dit ensamma från Afrika.

---

"Vår film handlar om vänskap, en vacker och intensiv vänskap. Inte en sviken vänskap utan en hängiven vänskap.

Det var inte förrän vi kom fram till att det var en sådan vänskap som skulle vara filmens kärna som vi kände att huvudrollerna, Tori och Lokita, kom till liv som unika personer. Att de rörde sig bort från medias bild av de unga flyktingar som man kallar ”ensamkommande barn och ungdomar” och att de blev mer än ännu ett fall, en situation, ett tema eller ett ämne. Inte för att deras situation är oviktig. För det är den verkligen inte. Deras situation som flyktingar, ensamma, utnyttjade och förödmjukade ungdomar får en ny dimension tack vare deras vänskap och hur de svarar mot den. Omedvetet har vår film blivit ett fördömande av den våldsamma och orättvisa situation som de här unga människorna tvingas uppleva i vårt land, i Europa.

För Lokita, tonårsflickan, och Tori, den unge pojken, båda från Afrika – Kamerun och Benin – handlar vänskapen inte bara om att finnas till för varandra, hjälpa varandra att betala smugglare, skapa en normal tillvaro, hitta jobba på svarta marknaden, skicka pengar till sina familjer med mera. Det handlar också om att inte kunna vara ifrån varandra, att älska varandra som bror och syster, att utgöra en familj så att de slipper vara ensamma med sina mardrömmar, att tröstas av en gest, ett ord, en sång så att man undviker att sjunka in i ensamhet och panikattacker.

Den stora utmaningen var att, inom ramarna för en historia som lånar från thriller- och actionfilmer, att fånga den ömsesidiga hjälp och ömhet som vänskapen mellan våra huvudroller innebär, en vänskap som visar sig och utvecklas till det extrema, till en punkt där den ene kan tänkas offra sig själv för den andre.

Vi har valt att beskriva deras relation genom lekar, byte av ägodelar, sången de sjunger tillsammans, ömma gester, blickar med mera. Detspeglar en vänskap som skyddar dem mot deras situation och hjälper dem att behålla en mänsklig värdighet i ett samhälle som i allt högre grad präglas av likgiltighet, för att inte säga cynismen av sitt egenintresse.

Med tanke på huvudrollernas ålder så ville vi inte jobba med professionellaskådespelare. Castingprocessen var därför extra viktig och vi ägnade mycket tid att hitta rätt personer eftersom vi ville att de både skulle kunna agera och sjunga.

Vår innerligaste önskan är att när filmen slutar ska publiken som har känt en djup empati för de här två unga flyktingarna och deras djupa vänskap också få en känsla av uppror mot orättvisan som styr vårt samhälle."

– Jean-Pierre och Luc Dardenne